Choklad, choklad, choklad är vad jag har på min hjärna. Jag vill ha praliner, iPod, Kamera, Ps3 och dator. Oj glömde guldviva. Jag måste ta en sak i taget. Ipoden kan vänta lite till, för hörlurarna som jag vill ha till har ju ännu inte släppt *kommer snart*. Så har det stått i 2 månader nu, och var är snart under en sådan lång tidsperiod?

Datorn måste jag ha nu, dels vill jag spela Overlocked? som jag har för lite ramminne till nu, sedan börjar the sims 2 kräva större kraft på hårddisken som börjar att ta slut, förutom att den låter som ett kärnkraftverk pga nätverksagregatet gör som den vill. Ps3 för att jag vill ha något att göra, och kameran har jag gått och väntat på i månader att få beställa. Men guldvivan måste jag snart göra något med, jag måste specialbeställa ett par saker och det tar tid att göra ändringar, så de måste snart göras en beställning. Jag vill ha... nu

Jag har nu börjat att läsa på Diagnos: Strypt och den är väldigt spännande  måste jag säga. Helt perfekt till det här trista vädret som är ute. Jag har också hittat en sida där man kan köpa praliner, och jag har inte testat det än men det ser gott ut. Men jag vill testa de, jag har bara inte haft tid än att åka dit, men finns de ju på nätet så man kan beställa och de väljer ut bitar. Om man vågar? Annars sitter jag och bestämmer hur min dator ska komma att se ut. Annars sitter jag bara här och drömmer om olika praliner i alla dess form och smaker.

Nä nu ska jag ta och göra i ordning lite te och hitta något att äta. Och kanske ta och läsa ut Ge mig en dag till, det är ju snart "bara" 50 sidor kvar. Jag har i alla fall valt ut nästa bok, Diagnos: Strypt av Peter Gissy.

Jag ska se vad jag gör imorgon? Kanske åker jag och tittar på ett Ps3-konsol eller så går jag på promenad? Eller så blir det bägge ock. Men annars vet jag inte vad som kommer att hända imorgon - i alla fall inte än. 

Nu har jag hittat en bok som jag tänker önska mig. Diagnos: Gisslan, jag snart redan läst Diagnos: Mördad och Diagnos: Strypt. Men jag tror även att jag vill läsa, Jag trodde du var ensam. Annars har jag ännu inte kommit så långt. Höll på att glömma. Mamma mia. Men om jag köper Ps3 innan jul så kan jag ju alltid önska mig ett spel, fast jag inte vet om det finns något på rak arm?

In the land of women

Suburban girl

The prince & me

Wedding daze

I culd never be you woman

The prince & me 2

Boken handlar om den förlorade sonens uppväxt. Hur han fick ta hand om sin syster medan deras mamma tvingades jobba under glopord efter att hon skild sig på 50-talet i Usa. Man slits mellan hur hans uppväxt var utan pappan närvarande och hur han sen blev efter att ha bildat sig egen familj. Men sen får man även vara med om när han under en dag får tillbringa en högst vanlig dag med sin mamma - sin döda mamma.

De pratar om det som vart, medan de bägge levde och hela tiden kommer minnen tillbaka om hur det var då. När han går på College så dyker hans pappa upp igen, och han känner sig skyldig att han vill tillbringa tid med honom och försöka lära känna honom sedan han försvann. Men det är inte lätt, då han känner en skuld åt sin mamma att han väljer en person som har svikit dem genom alla dem här åren.

Det är en bok som väcker frågor, och tankar. Och sina egna frågor besvaras inte, men man känner sig ändå delaktig. Att man sitter med där på ett hörn och får höra samtalet mellan en son som vill ta livet av sig och sin redan döda mamma.

Nu ska jag ta och berätta om ett reseminne som utspelade sig i Sevilla, Spanien 7 juli, 2005. Vi hade tidigare under dagen vart i Gibralatar och när vi ändå hade hyrbil så bestämde vi oss för att åka till Sevilla och kolla in ett av världens största katedraler, och den var mäktig. Men ingen av oss hade efter vi hade lyckats hitta katedralen någon aning om hur vi skulle komma hem till hotellet i Torremolinos.

När vi stod och väntade på vår tur vid ett trafikljus så körde en bombbil upp bredvid oss, och med tänkte på vad som hänt tidigare samma dag i London så blev vi skrämda och hade till och med ett förslag att de hade en av London bomberna i bilen. Det är konstigt hur konstigt ens hjärna fattar beslut ibland, men vi blev lättade när vi när våra vägar skildes från bombbilen. Men vi hade ju ännu inte listat ut vilken motorfil vi skulle köra upp på. Lösningen kanske ni frågar er om? Framför oss körde en lastbil som släppte ut något vit, lätt föremål. Det kan ha vart frigolit? Och jag gav ett förslag att vi skulle följa efter den för att den vita frigoliten? fick mig att tänka på snöflingor. Vi skrattade gott åt att vi inte hade någon aning var vi skulle åka, och mitt förslag hur vi skulle hitta den rätta vägen. Men vi tog i alla fall och följde efter lastbilen och gissa? Vi kom ut på rätt väg och kom hem till slut. Det kanske inte var den rätta beskrivningen eller fordonet men vi kom hem innan det blev natt.

Jag fick hem skärpet i lördags, jag fick en avi i fredags men jag hade ingen lust att hämta ut det då, och sedan på lördagen så kom mamma hem efter att ha hämtat sitt packet och då hade hon fått mitt packet med, fast att jag hade avin hemma. Och idag kom stegräknaren hem, jag trodde att jag skulle ha sönder stegräkaren alternativ att mina fingrar skulle bryttas av när jag försökte få upp locket. Det tog en stund innan den "öppnade" sig, och jag som trodde att jag skulle behöva ställa in längden mellan mina steg, men det behövdes inte, såg jag när jag öppnade den.

Jag var i alla fall inne på stegdagboken och registrerade mig, men idag har jag inte lust att gå ut. De regnar och blåser, det ska bli skönt att ta och krypa upp i soffan och läsa lite till.

Kanske är det snart dags att välja en ny bok efter den här, då den är rätt tunn, 202 sidor. Jag kanske tar och skriver om den sedan?